SNS-rapporten feltolkar ökade assistanskostnader

Starkt kritik har riktats mot SNS rapport  ”Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd”  vars främsta slutsats är att det inte finns någon vetenskaplig forskning som bekräftar att konkurrens i välfärden har lett till ökad effektivitet och kvalitet – eller motsatsen.  SNS har själva backat från delar i rapporten och DN menar på ledarsidan igår att den enda slutsatsen som kan dras av rapporten är att ”Privatiseringarna i välfärden har inte alltid skötts på bästa sätt. Men valfriheten har ändå gjort Sverige till ett bättre land.”

En grupp som kan understryka detta med kraft är alla de svenskar som lever med funktionsnedsättningar och som genom sina personliga assistenter får möjlighet att leva ett liv som andra. Det handlar om cirka 17 000 assistansberättigade som tack vare den visionära lagstiftningen som kom till redan 1994 ger den funktionshindrade rätt till insatsen och dessutom frihet att välja vem som ska utföra den.  

Idag utförs assistansen till 54 procent av privata utförare. I SNS:s rapport skriver också Marta Szebehely glädjande nog att det inte är någon som  helst tvekan om att den valfrihet som assistansreformen innebar väsentligt har förbättrat villkoren för dem som beviljas personlig assistans. Men kapitlet ”Insatser för äldre och funktionshindrade i privat regi” är i övrigt problematiskt.

Ett problem med hela rapporten är det faktum att övergripande slutsatser dras utifrån problemformuleringar som är svåra att göra allmängiltiga för samtliga branscher som beskrivs, och detta märks kanske extra tydligt just i detta kapitel. Resultatet blir fragmentariskt och brister i helhetssyn.   

Vad gäller den personliga assistansen antyds till exempel att kostnadsökningarna och det faktum att antalet assistansberättigade ökat, men även att antalet assistanstimmar per person ökat dramatiskt kan bero på ökningen av privata företag och att dessa har ett incitament att verka för att brukaren ska få fler timmar och utföraren därigenom en högre ersättning. Detta är en problematisk slutsats av flera skäl. Dels skulle det innebära att Försäkringskassan som beviljar ersättningen inte gör sitt jobb på ett bra sätt men framförallt finns det flera dimensioner av kostnadsökningarna som behöver beskrivas för att göra bilden hel, bland annat;

• Hänsyn till andra samhällsinsatser. Var i samhället hamnade kostnaderna  innan möjligheten till personlig assistans infördes?  Skulle alternativen vara billigare, till exempel tillbaka till fler boende på institutioner?

• Den demografiska utvecklingen, medicinska framsteg och kunskap om nya diagnoser ökar antalet funktionshindrade och fler har mer omfattande funktionsnedsättningar än tidigare.

• Den nyinförda rätten att behålla assistans även efter att man fyllt 65 år.

• Hur kommunerna sköter sin ekonomi i samband med den personliga assistansen. När kommuner lägger ut personlig assistans på entreprenad och överlåter verksamhet till privata aktörer går ofta verksamheterna med underskott.

• Assistansersättningen har samhällsekonomiska fördelar genom att det blir möjligt för uppåt 75 000 assistenter, motsvarande 50 000 heltidstjänster, att ha en inkomst och konsumera. Större delen av dessa kostnader går tillbaka till statskassan eftersom cirka 90 procent av assistansersättningen går till lönekostnader till assistenter och administrativ personal.

• Assistansyrket en inkörsport för annars svaga grupper på arbetsmarknaden. Enligt en rapport från Socialstyrelsen var till exempel en femtedel av assistenterna födda i ett annat land.

• Den personliga assistansen bidrar till att fler personer med funktionshinder kommer ut på arbetsmarknaden.

Detta är bara exempel, det finns fler. Dessvärre är det inte bara i SNS rapport som konsekvensanalysen av assistansreformen och dess konsekvenser brister. Även ansvariga myndigheter och politiker gör sig alltför ofta skyldiga till samma misstag. Assistansreformen är en alldeles för viktig reform, för alldeles för många människor, för att detta ska vara försvarbart.